Malmer i Dannemorafältet
Järnmalm
Den järnmalmsförande delen av Dannemorasynklinalen har en längd av cirka 3 km och en bredd som varierar mellan 400-800 meter. Beroende på både den primära bildningen av de järnrika mineraliseringarna och på den senare tektoniseringen uppträder järnmalmerna i ett stort antal kroppar belägna längs fältet och på olika djup i detta. Totalt har ett tjugofemtal malmer inom fältet varit föremål för brytning.
Malmerna uppträder generellt som mer eller mindre stratiforma linsformade kroppar i karbonatstenen. Nära ytan stryker de i ungefär i N30oE och sidostupar mellan 90o och 80o mot nordväst medan de får en flackare sidostupning mot djupet. Mäktigheterna varierar från några få meter upp till cirka 60 meter. Den järnmalmsförande formationen har ett betydande djupgående i den norra delen av fältet där magnetitrika mineraliseringar träffats på cirka 1 000 meters djup med kärnborrhål.
Längsektion genom Dannemorafältet visande utbrutna malmer och kvarstående malmer till det djup de undersökts med kärnborrning.
Det helt dominerande, och enda ekonomiskt intressanta järnmineralet i fältet, är magnetit, ett mineral som består av järn och syre (Fe3O4). Magnetiten är som regel finkornig (0,04-0,1 millimeter).
Järnmalmerna i Dannemorafältet håller relativt höga manganhalter. I några av malmkroppar ingår de i magnetiten (upp till 3 procent) men merparten är silikatbundet och ingår i skarnmimeral som knebelit och dannemorit vilka uppträder i och i anslutning till flera av järnmalmerna.
Historiskt har de brutna järnmalmerna i Dannemorafältet delats upp i tre huvudtyper:
- Manganrika skarnjärnmalmer, huvudsakligen bestående av magnetit, knebelit, dannemorit och serpentin. Järnhalten i dessa mineraliseringar varierar mellan 30-50 procent och manganhalten är mellan 1-6 procent.
- Manganfattiga skarnjärnmalmer bestående av magnetit, diopsid och aktinolit. Järnhalten uppgår till mellan 30-50 procent och manganhalten är som regel mellan 0,2-1,0 procent.
- Kalkjärnmalmer bestående av magnetit, kalcit, dolomit och ibland järnförande karbonatmineral.
Alla malmkroppar i fältet har låga fosforhalter (0,001-0,007 procent). Svavelinnehållet kommer huvudsakligen från magnetkis och svalkis och varierar mellan malmkropparna.
Sulfidmineraliseringar
Ett antal mindre sulfidmineraliseringar är kända inom Dannemorafältet. Några av dessa håller höga zinkhalter och har varit föremål för brytning under olika perioder. Då produktionen i gruvan under föregående driftperiod var helt inriktad på järnmalm har sulfidmineraliseringarna inte undersökts i nämnvärd omfattning varför kunskapen om dem ej medger beräkningar av tonnage och halter.
Sulfidmineraliseringarna kan i princip delas upp i två huvudtyper baserat på deras mineralogiska sammansättning.
- Mineraliseringar med zinkblände, blyglans, svavelkis och arsenikkis (håller även upp till 20 gram silver per ton).
- Mineraliseringar med kopparkis, svavelkis, magnetkis och arsenikkis (håller ställvis också guld).
Geologisk karta över Svavelgruvan på 40 meters djup. I. Lager, SGU Rapporter och meddelanden 107.